Fredag, sista dagen.

Jag hade inte tillgång till datorn på fredagen och lördagen, eftersom jag var bortrest direkt efter min prao-dag slutade. Därför tänker jag istället nu (på söndagen) skriva om min sista dag med de små liven i förskoleklassen FB.

Efter en god natts sömn och vila som en följd på den hektiska dagen innan gick jag än en gång till min så kallade arbetsplats. Ty idag var dagen vi skulle på utflykt till Naturhistoriska Riksmuseet!

Resan gick hyfsad, frånsett det enda barnet i klassen med .. Lite speciella behov .. så skötte sig de flesta riktigt bra. Vi åkte tunnelbana till T-Centralen bara för att sedan byta linje och åka till Universitetet, där vi steg av och i ett (vackert uppställt) led (som jag hjälpte till att organisera) marcherade iväg till våran destination.

.. Nu hade jag skrivit dagen innan att det skulle vara ganska jobbigt att gå till ett museeum tillsammans med småbarn, med tanke på att barn har en tendens att gå iväg på egen hand i stora byggnader. Men det gick faktiskt väldigt bra. Ibland kanske någon försökte gå och kolla i en annan monter, men det räckte med att säga till dem vänligt, så log de generat och sprang tillbaks till Mia, läraren, och fortsatte lyssna på det hon gick igenom.

Till och med på lunchen, då de fick leka på en park precis utanför museet lyckades dom hålla sig från att hamna i bråk med varandra, jag var väldigt överraskad, för de hade varit så vilda de flesta andra dagarna. Men tydligen förstår till och med dem här småttingarna var gränserna går. ( Till skillnad från min klass ibland, host.)

Efter utflykten då vi kommit hem var jag som vanligt på fritidshemmet, men jag fick sluta ganska mycket tidigare eftersom min handledare på arbetsplatsen tyckt att jag varit väldigt duktig under resan med att hålla koll på barnen.

Synd att prao-veckan nu är över, hade varit kul att få lite mer av den. Visst kan småbarn vara jobbiga, och att vara lärare är inget yrke för mig, men det var mycket lättare än skolan. Jag fick ju trots allt leka med barnen jätte mycket, utan bekymmer för eventuella läxor jag kunnat ha glömt!

Nu såhär på efterhand kan jag inte med gott samvete säga att jag lärt mig något, för det har jag inte. Däremot så har jag fått mycket bättre tålamod, och jag har blivit lite mer initiativ tagande också. Det har varit ganska intressant att vara med om den utvecklingen, och att agera förebild för småbarn gjorde mig lite mer medveten om min plats i samhället, det fick mig verkligen att inse att när sådana här sexåringar ser på oss äldre, så tror dem att det är så man ska vara, och med det anpassar sig (inte alltid helt rätt) efter oss. Vi måste verkligen sköta oss bättre, annars kommer den yngre generationen bara bete sig ännu värre.

Och med det sagt så väntar jag ivrigt in sommarlovet, då jag kan få slappna av efter denna terminen, det är ju trots allt bara en och en halv vecka kvar.

Det var allt från mig, tror (och hoppas) jag.

(Antagande att vi inte använder bloggen något mer.)